I Vokovar i Kroatien arbetar familjen Koprivniak. Antun och Marija och deras två barn Samuel och Tabita. I Vukovar leder de en pingstförsamling där Antun och Marija är pastorer. De kom till staden precis då kriget hade slutat. Då var nöden enorm bland de som fortfarande fanns kvar i staden. Nöden och såren i människors hjärtan är fortfarande stor även om stöd från EU och FN sakta har börjat få staden på fötter igen. Men för den som besökt Vukovar innan kriget är inte mycket sig likt. Antun utbildade sig till katolsk präst men blev sedan andedöpt och blev pastor i den kroatiska pingströrelsen. Maria var under flera år ansvarig för barn och ungdomsarbetet i gamla Jugoslavien.  Idag är de båda engagerade i olika projekt, lovsångsskivor, kvinnokonferenser, en kvinnotidning m.m.

Den 19 augusti 1991 inleddes belägringen av Vukovar, den lilla barocka stadspärlan som ligger vid Donaus strand i östra Kroatien. Den jugoslaviska armén gjorde gemensam sak med serbiska paramilitära grupper under ledning av bland annat den beryktade Arkan och utsatte staden för massiv granatbeskjutning. Över 2 miljoner granater lär ha fallit över Vukovar. Befolkningen flydde ner i sina källare, där de skulle tvingas stanna tills den 17 november då belägringen hävdes. När de stapplade upp ur källarna, smutsiga och matta av hunger, fanns inte längre deras stad. Husen var skelett av armeringsjärn, de vindlade gränderna fyllda med bråte och de berömda kaféerna längs flodstranden nedbrända. 2 300 av stadens invånare hade förlorat sina liv under belägringen och tusentals sårats. Till minne av dem finns ett vitt kors vid Donau (se kort från Vukovar)

Pingstförsamlingen i Vukovar består både av serber och kroater. Det är i sig ett mirakel i en stad där så mycket hat har funnits. Innan kriget beräknade man att 30% av de äktenskap som ingicks var blandäktenskap d.v.s. mellan kroater och serber. Dessa familjer var extra hårt ansatta under kriget och många dödades. Vid det senaste besöket i Vukovar med representanter från vår församling mötte vi en man i 60 års åldern som var serb och hans fru var kroat. Situationen är fortfarande långt ifrån enkel. Den serbiske mannen som vi nyss nämnde får ingen pension just för att han är serb. Antun och Marija berättade också om en kvinna som förlorat alla sina fyra söner under kriget. Hur överlever man en sådan sorg? Nöden är fortfarande stor och enligt Antun är det ända som kan rädda staden och hela Kroatien en verklig väckelse med djup omvändelse.  

Skicka ett mail (på engelska) till Familjen Koprivniak!      Se kort från Vukovar!